Filosofi kring solsken och croissanter

Kände mig djupt filosofisk idag när jag satt i bussen på väg hem. Trots den kalla morgonen hade det blivit en fin, solig dag. Och när jag satt där i bussen, med Ozzy Osbournes- Dreamer i hörlurarna och smaken av en croissant kvar på tungan, och tittade ut över åkrarna vi körde förbi (jo, där fanns faktiskt åkrar), insåg jag något: Livet är nog allt bra härligt. Ibland, that is. Men faktiskt, vissa stunder gör livet värt att leva. Även obetydliga, oförklarbara stunder som den där. Ibland får man bara ett plötsligt infall av... ja, lycka. En sån simpel sak som att solen skiner lyser redan upp min dag mycket (märkt väl den torra ordvitsen). Och om man låter sig glädjas av småsaker, istället för att alltid bara se de stora problemmolnen som hopar ihop sig, blir livet mycket lättare. Visst, klart att man måste lösa sina problem nångång. Men kanske inte exakt just nu? För det är minsann mycket roligare att leva då du vet att det ibland är okej att skita blankt i alla problem och bara njuta av din croissant i solskenet i lugn och ro. Problemen finns väl kvar i morgon, men denna stund finns bara nu.