Mamma har stickat en halsduk åt mig. Och jag absolut älskar den. För den är så massivt fluff, liksom. FLUFF! FLUFF!! (Okej jag medger, har once again druckit för mycket kaffe och är därför lite hyper.)
Fluff!
Det är liksom egentligen tre halsduksdelar ihopflätat och ihopsytt. Typ. Och den är supervarm och skön och gosig. Och unik. Så hädanefter går jag omkring som värre fluffmoln. För man kan inte ha för mycket fluff. Så är det bara. Däremot kan man lida av fluff-brist. Och det är allvarliga grejer, hör ni. Så tänk på alla flufflösa människor och njut av ert fluff medan ni kan!
Min dag har varit skrämmande normal. Inget underligt har egentligen hänt. Och det, om nånting, är underligt. Jaa, alltså, jag skrev franskaprovet idag och det gick förvånansvärt bra. Visserligen strödde jag omkring mig för mycket apostrofer men det kan väl aldrig störa. Eller så kan det. Nå, vi får se.
Sedan, efter skolan, tvinnade jag i stan med Bianca. Det var faktiskt superroligt! Vi shoppade båda två lite, jag hittade en ljuvlig vit stor skjorta i Lindex och en smått leopardmönstrad kjol i Seppälä. Och jo, du läste rätt. Den är leoparmönstrad. Typ. Det var Bianca som övertalade mig att köpa den och den är faktiskt rätt söt!
Okej, färgen stärvar lite. Men bara lite.
Och efter många butiker, en smått pinsam diskussion i Lindex kassa-kö och två timmar i stan har jag kommit fram till tre slutsatser:
1. Man kan inte ha för många par skor. Det är helt fullständigt omöjligt.
(Detta är ju i och för sig inget nytt men jag tänkte bara påminna er.)
2. Doris & Duke är en underbar butik.
(Detta är ju inte heller nåt nytt men jag upplyser er ändå.) Och, min mest revolutionära upptäckt:
3. Shopping är definitivt nyttomotion.
(För att: A: Det är till nytta. Man inhandlar kläder och socialiserar med folk. Och får frisk luft. Så ja, definitivt extremt nyttigt. Och B: Det är väldigt effektiv motion. Man rör ju på sig massor. Dessutom höjs pulsen väldigt snabbt om man ser ett par underbara skor.)
Så ja, där ser ni. Shopping är nyttigt. Låt oss därför allihopa vara nyttiga!
Har haft en helt extremt rolig dag med min lurvigaste bästis Linda (nej, hon är inte egentligen lurvig, hon har bara lite ludd där hennes hjärna borde finnas.) Nå, hursomhelst så satt vi idag i bussen när Linda bestämde sig att dra fram sin... babymatsburk! Nå, jag är ju van, men vad jag inte var förberedd på var att hon skulle börja tala med den...
Linda: *Slevar i sig babymat* Jaaa, ja, joo, jaa, jajaa, jaaa!
Inte att undra på att folk såg lite snett på oss. Nejnej, skämt o sido, hon snackade med mig. Tror jag.
Sedan, när vi hade stigit av bussen, stannade hon helt plötsligt och gjorde en lustig 'jag-är-en-höna'-dansmove. Typ. Men tydligen var det nån sorts pekning med hela kroppen. Eller, så förklarade hon i alla fall... Fast jag tycker det var en 'jag-är-en-höna'-dansmove. En väldigt snygg sådan, dessutom. Men jag ska inte påstå att andra förklarar dåligt när jag själv inte är mycket bättre. Tydligen.
Jag: *förklarar nåt långt och invecklat*
Linda: Alltså hähh?
Jag: Alltså varför...
Linda: Aaa ja ja jo jag fattade...
...
Linda: Siis tähh?
Fast jaa, det kan lika bra hända att min förklaring var strålande men att budskapet ändå inte gick fram. Eller att Linda inte lyssnade.
Nej, förresten, hon lyssnar alltid. Om du läser detta ska du veta att du är fluffig och bäst! Svejs!
Som jag redan tidigare nämnde har jag börjat städa. För mig är det ju ett flera dagars projekt, mest pga. två orsaker: 1. Jag är lat. 2. Jag har en obeskrivlig förmåga att alltid förirra mig bort från det jag egentligen sysslade med från början. Och börja göra nåt helt annat istället.
Men nåja, idag kom turen till min bokhylla, som har varit smått... o-organiserad... på sistone. Jag började med att tömma hela alltihop, förstås. Sedan sorterade jag i storlek och färg och kom fram till att jag, för närvarande, har 185 böcker i min bokhylla. Av dem är största delen röda, lustigt nog (det är ju en av mina favoritfärger). Min sortering tog ganska länge och jag hade ockuperat hela hallen så effektivt att ingen kunde komma förbi utan att göra någon variant av stört gasellskutt. Typ. (Tyvärr skulle ingen heller förbi, och det var ju synd, för jag skulle hemskt gärna ha velat se ett stört gasellskutt.)
Sortering på gång.
Sedan radade jag in alla böcker tillbaka, enligt färg. (Stort tack Vixon för idéen.) Det blev egentligen ganska snyggt, även om jag inte fick alla mina böcker och rymmas. Fick lov att lägga en del i brorsans bokhylla. Snällt, ju.
Det har skett ett mirakel. Jag har börjat städa. Obs! BÖRJAT! Jag tänkte dö ut av tristress så jag började plocka runt bland pärlorna på mitt skrivbord och vips, så var det tomt. Nästan. Typ. Så jag fortsatte med att leta fram det som förmodligen nångång har varit en nivå av kläder som låg utanpå ett golv men som nu är helt igentäckt av typ hela innehållet i min garderob. Tyvärr har de arkeologiska utgrävningarna inte gett nåt synligt resultat. Men, vi får se om man orkar fortsätta i morgon eller om man helt enkelt fortsätter gå på det mjuka klädlagret.
Jaa... det är ju en fördel. Det är så skönt och mjukt att gå på...
Och man fryser inte om fötterna...
Och saker går inte sönder om man i misstag tappar dem i marken...
Och man får inte själv sjukt om man faller...
Det är ju mjuklandning...
Vänta...
...
Varför bryr jag mig då överhuvudtaget om att städa...??
Vaknade av att solljuset sken in på mig och mitt väldigt ostädiga kungarike. Inte för att jag tycker att det är stökigt, men mamma tycks tycka det. Nå, jag ska städa. Men inte nu.
Alltså, jag tillbringade gårdagskvällen hos Linda. Det var mysigt, vi pratade massor, åt pistachnötter och gjorde vårt bästa för att rensa hennes soffa från bananrester (som, för den som undrar, var väldigt svårt). Men, det jag egentligen skulle berätta var att jag bröt mot den andra av universums universalregler för klackskor. Jag skäms. Som ni säkert vet, eller, om ni inte vet så upplyser jag er, att det finns två universalregler för klackskor. Som gäller för hela universum.
1. Använd ALDRIG skor du inte kan gå med.
(Jo, jag medger, höga klackar är skitsnygga, men inte på nån som ser ut som en överkörd hjulbent mutantkossa så fort de tar tre steg.)
2. Kombinera ALDRIG mjukisbyxor (lökäre för oss finlandssvenska) med klackskor.
(Det är inte snyggt. Så är det bara. Om inte du typ är supermodell. Och, om det nångång blir en trend tänker jag inte följa den. No way.)
Så, jag bröt mot tvåan. Jag hade på mig mina supersköna hemmabyxor och utan att tänka på det drog jag på mig mina vinterstövlar (som jag, för övrigt, älskar). När jag steg ut genom dörren stelnade jag till. Jag hade brytit mot regeln! Men jag var för lat för att gå in och byta byxor (nej, att byta skor var inget alternativ, jag har knappt några skor alls som inte har klack). Så jag promenerade resolut de typ 200 metrarna till Linda och hoppades att klackskoguden (eller vem det nu är som håller koll på regelbrytare) inte skulle bestraffa mig. Men, som tur var har han inte gjort det.
Möt Per. Han är min amigurumi drak-dinosaurus. Har gjort honom i handarbete i skolan och jag är otroligt stolt. Han är min egen lilla bebis-drake. (Medge, ni skulle också vilja ha en bebisdrake. Men Per är min. Så håll tassarna borta.)
Så. Nu har ni träffat herr Per Fekt. Och nu önskar ni desperat att ni hade en egen bebisdrake. Men det har ni inte. Fast om ni frågar snällt kan ni (kanske) få låna Per. Men jag lovar inget.
Min dag har varit som värre bergochdalbana. Eller, rättare sagt är det väl mitt humör som har varit som en bergochdalbana. Det har stigit från värre panik till glädjeyra och tillbaka igen. Ungefär så här har min dag sett ut:
Morgonen: Jag hade minikjol och strumpbyxor på mig. När jag steg ut genom dörren var vädret ännu någorlunda uthärdligt, och jag frös inte ens. Några enstaka flingor av oidentifierbar substans flög i luften men det brydde jag mig inte om. Men, när bussen väl var framme i stan såg det däremot ut såhär:
Typ. Så humöret sjönk ju. Nå, jag hade handarbete och i handarbetssalen var det mysigt och skönt så man blev ju riktigt glad att snön hade kommit. En såndär typisk "Tiddelipom det snöar!"-känsla.
Förmiddag: Hade vi gymnastik. Eftersom vi hade vikarie och det ännu snöade skulle det ju vara logiskt att vi skulle få ha innejumppa. Men nej, ut i snön och orientera! Jag var par med Emma och det gick skrämmande bra, även om vi tappade bort oss några gånger...
Jag: *Studerar kartan ivrigt* "Ja, alltså, här är ett berg och det står vi på just nu så då borde kontrollen vara typ här". Emma: "Men där är den ju!" *Pekar på ett träd nere på marken.* Och vi stod uppe på berget. Som var i alla fall sex meter högt. Och sluttade brant ned utan minsta chans att man skulle ta sig ner därifrån helskinnad. Jag: "Jaha...jaa..så vi ska ner. Typiskt"
...Så vi fick ta en omväg. Men vi kom ner till slut, relativt oskadda. Resten av orienteringen var ganska mysig, sådär uppfriskande tack vare det kyliga vädret. Så, sist och slutligen ganska roligt.
Lunch: Märkte jag att, shit, min väska är kvar i omklädningsrummet! (Till saken hör att vi inte böt om i skolan, utan i en hall som ligger ungefär en kilometer från vår skola.) Så där hade jag alltså glömt min väska, med både plånbok, mopokort, nycklar och diverse annat i. Så jag fick smått panik. Nå, situationen löste sig dock, jag fick låna Sunis cykel så att jag inte behövde gå. Men: Gatorna var ishala och cykeln var alldeles för stor för mig. Vilket resulterade i att jag tänkte falla omkull typ sju gånger. Nå, halleluja, väskan var kvar!
Eftermiddag: Satt på sammhällsläratimmen och gjorde uppgifter. Jag hade hörlurarna i öronen och hade satt Ipoden på shuffle. Plötsligt kom det på en sång som fick mig att brista ut i ett mentalt gapskratt. Den är bara så awesome!
När jag sedan gick till bussen konstaterade jag att jag hade tappat min vante. Så, jag gick tillbaka till skolgården, och där låg den. Under någons cykelhjul. Jag sade bara vänligt åt herremannen på cykeln att "ursäkta, men du har visst kört på min vante". Han ursäktade sig massor och gav den åt mig. Så, det var ju snällt.
Så här har alltså min dag sett ut. Stora grattis om du har orkat läsa allt! Nu ska jag gå och äta så hejssvejs!
...men däremot skulle franskan vara betydligt lättare.
Har alltså franskaprov nästa vecka. Men tyvärr, så är min franska inte precis världens bästa. Stavningen är redan i och för sig ganska svår (dock blir det lättare om man gör som Linda: "Släng bara i en massa extra bokstäver så blir det nog bra". Hon har definitvt en point). Men det stora problemet är apostroferna, hustaken och accenterna. Antingen har man för många eller för några, och, om man mot förmodan har dem på rätt ställe så är de förmodligen felsvängda. Och, har du en apostrof rätt svängd och på rätt ställe, ja, då har du högst antagligen resten av ordet felstavat. För så fungerar franskan. Tyvärr.
Mamma och pappa har köpt ett kattslott. Elller klätterträd. Elller vad man nu vill kallla det. Det ser i alla fall ut som ett prinsesslott med mycket lurv och nästan lika högt som jag är lång. Pointen är att katterna skall skrapa klorna på det, men skrapträdet vi hade tidigare är lite för lite för två katter. Så nu har vi ett skrapträdsklätterslott. Typ. Näja, katterna tycktes gilla det även om Svante hade vissa problem att klättra upp. Nå, skam den som ger sig och till slut var han faktiskt ganska högt uppe. (Lina är den stora brunvita katten och Svante är den lilla svartgråa).
Har shoppat idag. Alldeles för mycket. Faktiskt mest strumpbyxor. Nåja, jag berättar mera om det nån annan dag. Men för er som vill veta: Impulsköp ALDRIG röda nätstrumpbyxor med blommönster. Även om du tror att det är snyggt... så är det inte det. Sorry. Men så är det bara.
Slutade ordverkstaden idag...snyft snyft. Jag kommer såååå att sakna det. Har varit med i så många år så det känns ju lite tomt. Men jag hade helt enkelt för mycket att göra, så jag måste välja bort nåt. Hursomhelst så var alla jättegulliga och snälla, jag fick en massa kramar och man blev ju riktigt melankolisk. Sedan gjorde vi en sista skrivstafett i min ära. Med temat: frukter och Sofia.
Stella hejade entusiastisk på mig. Och Malin gillar potatis. Men, vem gör inte det?
Sedan fick jag så bråttom att jag måste springa till bussen. Alltså inte småspringa, utan rusa som värre elefant i högklackat. Väldigt elegant, alltså. När jag väl satt på bussen klämde jag i mig en hel påse karameller. Sedan kände jag mig nöjd, trött och mätt. Och nu sitter jag hemma och önskar att jag inte hade ätit upp hela påsen i bussen. För då skulle jag ha nåt att äta nu. Nåja, man får överleva.
Hej! Alltså, jag har tänkt börja blogga, och även om allt nu ser väldigt stört och stärvish ut så lovar jag att det blir bättre (när jag har tid&ork). Nåja, vet inte precis vad jag ska säga. Är femton år, bor i Finland och älskar konst. Har två ulliga gulliga vildhöns (läses antingen katter eller, om man så vill, Linda och Victoria, eftersom ni är dom enda som läser det här). Puss på er, ni är lurviga, och alla credits för uttrycket 'knixx' till Vixon, namnet är lånat på obestämd tid :) mer har jag inte att skriva, så ha det bra och gonatt!
