Morgonen: Jag hade minikjol och strumpbyxor på mig. När jag steg ut genom dörren var vädret ännu någorlunda uthärdligt, och jag frös inte ens. Några enstaka flingor av oidentifierbar substans flög i luften men det brydde jag mig inte om. Men, när bussen väl var framme i stan såg det däremot ut såhär:
Typ. Så humöret sjönk ju. Nå, jag hade handarbete och i handarbetssalen var det mysigt och skönt så man blev ju riktigt glad att snön hade kommit. En såndär typisk "Tiddelipom det snöar!"-känsla.
Förmiddag: Hade vi gymnastik. Eftersom vi hade vikarie och det ännu snöade skulle det ju vara logiskt att vi skulle få ha innejumppa. Men nej, ut i snön och orientera! Jag var par med Emma och det gick skrämmande bra, även om vi tappade bort oss några gånger...
Jag: *Studerar kartan ivrigt* "Ja, alltså, här är ett berg och det står vi på just nu så då borde kontrollen vara typ här".
Emma: "Men där är den ju!" *Pekar på ett träd nere på marken.* Och vi stod uppe på berget. Som var i alla fall sex meter högt. Och sluttade brant ned utan minsta chans att man skulle ta sig ner därifrån helskinnad.
Jag: "Jaha...jaa..så vi ska ner. Typiskt"
...Så vi fick ta en omväg. Men vi kom ner till slut, relativt oskadda. Resten av orienteringen var ganska mysig, sådär uppfriskande tack vare det kyliga vädret. Så, sist och slutligen ganska roligt.
Lunch: Märkte jag att, shit, min väska är kvar i omklädningsrummet! (Till saken hör att vi inte böt om i skolan, utan i en hall som ligger ungefär en kilometer från vår skola.) Så där hade jag alltså glömt min väska, med både plånbok, mopokort, nycklar och diverse annat i. Så jag fick smått panik. Nå, situationen löste sig dock, jag fick låna Sunis cykel så att jag inte behövde gå. Men: Gatorna var ishala och cykeln var alldeles för stor för mig. Vilket resulterade i att jag tänkte falla omkull typ sju gånger. Nå, halleluja, väskan var kvar!
Eftermiddag: Satt på sammhällsläratimmen och gjorde uppgifter. Jag hade hörlurarna i öronen och hade satt Ipoden på shuffle. Plötsligt kom det på en sång som fick mig att brista ut i ett mentalt gapskratt. Den är bara så awesome!
När jag sedan gick till bussen konstaterade jag att jag hade tappat min vante. Så, jag gick tillbaka till skolgården, och där låg den. Under någons cykelhjul. Jag sade bara vänligt åt herremannen på cykeln att "ursäkta, men du har visst kört på min vante". Han ursäktade sig massor och gav den åt mig. Så, det var ju snällt.
Så här har alltså min dag sett ut. Stora grattis om du har orkat läsa allt! Nu ska jag gå och äta så hejssvejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar